Bruden som försvann – första homofoba mötet…

I mitten av maj 2014 skulle jag dokumentera en workshop under ett par dagar nere i Skåne med deltagare från fyra olika länder. Det var intensiva men roliga och lärorika dagar som avslutandes med en redig och lyxig slottsmiddag. Efter maten samlades i stort sett alla deltagare hos två av de svenska tjejerna som lyckats få slottets brudsvit. Efterfesten var en munter tillställning, det pratades i mun på varandra överallt. Särskilt populärt var det att avhandla det omtalade spöket. En tjänstekvinna som ska ha drunknat i den lilla bäcken som omger slottet. Hon skulle ta sig över isen till trädgårdsmästaren som hon hade ett hemligt förhållande med, men isen brast och hon drunknade. Självklart diskuterades det om vem eller vilka som sett eller hört något om spöket.

Jag hamnade med ett gäng svenska killar och en tjej, vi avhandlade allt mellan himmel och jord när en av killarna skrattar och börjar berätta om gamla ordlexikon de hittat på sitt rum. Från 40-talet och framåt.

Han gick iväg och hämtade ena boken och vi slog på alla möjliga ord och skrattade åt förklaringar och beskrivningar av alla slag, en del skulle säkerligen ses som rent rasistiska idag. Så långt borta fast ändå inte.

Tjejen som var i 25-30 års åldern satt bredvid mig, vi pratade mycket under kvällen och det var en väldigt avslappnad stämning fram tills jag bad den ena killen att läsa om homosexualitet i ordboken. Hon stelnade till. Hela hennes sfär blev liksom obekväm och jag kände att hon sneglade på mig. När han läst klart blev det lite tystare än vad det varit innan i gruppen och jag hamnade i fokus. Alla tittade på mig som om de inväntade en reaktion. Tjejen skruvade på sig och frågade den kanske inte helt oväntade frågan: ”Är du homosexuell eller?”

Jag blev själv lite stel av den plötsligt ändrade stämningen. Inte någon dålig stämning men spänd. De var också en av de första gångerna som jag ”utsattes” för en sådan fråga…
Mitt svar blev ett ”Eh,…ja, det är jag”.

Tjejen log lite snett och tittade hastigt bort från mig medan killarna fortsatte studera ordlexikonet. Sedan ursäktade hon sig mumlande och försvann.

Hon var inte i närheten av mig resten av kvällen, inte på frukosten heller. Det behöver förstås inte betyda att hon undvek mig på grund av det men utifrån hur stämningen var innan så kändes det ändå ganska uppenbart.

Det var en konstig känsla som inte släppte mig på ett par dagar. Givetvis blev det påtagligare eftersom det var första ”riktiga” gången som jag faktiskt fått den frågan och jag själv också var ”officiellt” ute ur garderoben.

Har därefter varit med om både det ena och det andra under 2014. Men den värsta av påhoppen överlåter jag till ett blogginlägg lite senare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s