Hon skulle skjutas av flickvännens pappa – för att hon är homosexuell

(Film av Ellen Carlson, Gustaf Nordin, Ida Hamrin, Ida Eriksson och Malin Juhlin, Angelägets Filmfestival 2014)

…. och det är här i Sverige. Efter 2000-talet, Efter 2010-talet.

Jag ställde en fråga till ett några HBTQ-personer för en tid sedan. ”Hur var det när du kom ut”? (De svarande var mellan 15-55 år) Ett par personer upplevde inte att de haft några som helst problem med fördomar eller att någon i deras familj skulle se annorlunda på dom. Några svaranden hade inte ”kommit ut” ur garderoben alls och var osäkra på om de någonsin skulle göra det. Här är tre exempel:

”Min sambo och jag hade bott tillsammans i två år innan hennes pappa började acceptera oss. Innan det hotade han mig flera gånger. Han skulle skjuta mig för att jag är homosexuell och hade smittat hans dotter” 

En av tjejerna, som var 28 vid svarstillfället hade ingen kontakt med sin mamma längre. Det var 6 år sedan de hade pratat sist.

”Mamma har sagt att jag kan ringa henne när ”det gått över.”

En ung kille skrev att han blivit förvisad av sin pappa, hans religion tillåter inte homosexualitet.

”Jag trodde att min familj var annorlunda, att de skulle se förbi det, men pappa blev rasande och kastade ut mig, mamma är jätteledsen och vill att jag ska be om förlåtelse, men ingen tänker på mig.”

Föraktet mot HBTQ-personer tar många människors liv både genom mord, dråp och självmord. Långt ifrån alla HBTQ-personer stöter på någon form av negativt bemötande men det är fortfarande alltför många som gör och som mår dåligt. Självmordsförsöken har ökat drastiskt de senaste åren bland unga hbtq-personer.

Enligt olika undersökningar (USA, Norge, Sverige) så är det mellan 1,5 till 7 gånger högre risk att homo/bisexuella försöker ta sitt liv jämfört med heterosexuella ungdomar i motsvarande ålder.

HBTQ-personers situation är ingen tyckafråga, det är politik, det är en kunskapsfråga. Diskrimineringen är inte ett litet problem, den är strukturell, precis som rasismen. När ska diskrimineringen, våldet, stigmatiseringen, självmorden och morden sluta? När ska personer inom dessa bokstäver kunna leva fullt öppet som alla heteropersoner gör? När kan vi prata om våra respektive utan att behöva fundera på om vi verkligen ska/borde göra det i sammanhanget? När ska vi sluta använda ord som bög, flata och fjolla som skällsord?

För mig gick det väl rätt blandat med familj och släkt, största kontrasten – morfar ringer fortfarande inte mig, enda gången vi pratar är om vi ses på tillställningar eller släktträffar, medan min farmor sa ”Äntligen en homosexuell i familjen”….

Behöver du prata med någon? RFSLs HBT-jour finns tillhands

Hbt-jouren vänder sig till hela landet. Samtalen kan handla om allt från funderingar kring sexuell tillhörighet till samlevnadsproblem eller ensamhet. Du är helt anonym.

Ring 0771-66 67 68

måndagar, onsdagar och söndagar kl. 19.00-22.00
(reducerade öppettider under storhelger)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s