Äntligen ett jobb!

Varit arbetslös sedan september 2014. Arbetsplatsen innan var ett ettårigt vikariat och de hade inte råd att behålla mig. Slitit som ett djur och sökt över 200 jobb och nu äntligen fick jag napp. Förvisso bara tre månader, hade som princip att inte ta sådana uppdrag då jag ville vara tillgänglig för längre tjänster men den här arbetsgivaren är värd mycket i CV:t och tjänsten var en så kul utmaning att jag inte kunde motstå. Är ju webbjobb också så det var inte svårt att tacka ja. Framförallt inte heller som extra inkomstförsäkringen var slut och det gör MYCKET för ekonomin.

Finns även möjlighet till förlängning så, en kan ju hoppas. Får ju fortsätta söka men tre månader full lön gör att jag ändå kan lägga undan lite. Enorm befrielse. Måste dock ha ett längre jobb innan jag kan flytta så det är lite frustrerande.

Vi är ju bästa vänner och vill varandras bästa och ur ekonomisk synpunkt är det just nu bästa att fortsätta under samma tak även om det är känslomässigt jobbigt.

Men det är nog få förunnat att ha det som vi har det skulle jag tro…

Det hade hänt ändå…

Det var under en lång period jag knappt kunde andas. Det tog fram till december 2013 innan jag tillslut förstod. Det fanns ingen återvändo. Ingen parterapi i världen kunde ändra på det faktum att kvinnor är det enda jag tänder på. Och det handlade inte om henne längre. 

Länge funderade jag på om det var längtan efter att vara fri, får vara min egen och skapa mig själv. Trots allt träffade jag honom när jag var 16. Han 22 år äldre. Eller kanske var det som del sa, en klassisk 30-års kris som hållit på i dryga tre år….

Den 3/12-2013 har jag hittat en anteckning där det stod ”Jag vill bara få känna tydligt – det här är jag – det handlar inte om X längre, det är större än så.

Lite över en månad senare tog jag klivet. Sa att jag ville skiljas. Med min KBT terapeut kom jag fram till strax innan jul att det faktiskt är jag som måste ta beslutet. Det var tufft. Jag insåg att jag faktiskt försökt driva honom till att ta steget och det var jäkligt taskigt. 

Har aldrig trott att det skulle vara lätt men det kändes så surrealistiskt. Vi bestämde oss att bo ihop tills jag fått jobb, hade vikariat då. Det tog åtta månader och nu har jag äntligen fått jobb! Det är ett tidsbegränsat webbredaktörsjobb men kan bli förlängt. Så det blir att avvakta tills jag har ett jobb längre än 3 månader för att kunna flytta…..

Vissa dagar är mer frustrerande än andra…

Jag vill luta min kind emot din, jag vill andas in din doft. Jag vill nafsa tag i din örsnibb och kyssa din lena hud nedanför. Jag vill höra dina andetag bli tyngre, mina händer som tar tag om din midja, som med styrka och vilja tar tag om dina höfter, trycker dig emot mig. Mina läppar skulle försiktigt omsluta dina, min tunga skulle separera dem och möta din.
Jag vill svepas med i åtrån och tillfredsställa dig på alla sätt jag kan. Vill explodera med dig i den första upphetsningen. Mina händer skulle utforska din kropp och känna din värme. Vill höra dig sucka av längtan. Vill krama och låta tungan ta hand om dina bröst. Varsamt, långsamt, impulsivt och djuriskt är det du och jag…

Fast just ja jag är ju singel….får fortsätta med vidareutvecklingen av novellen så länge…. 😉