Hon och tusen skenande fjärilar

”Försöker att inte längta, försöker att inte vilja. Försöker att bara tycka om. Tycka om DIG som människa, men det går inte för det handlar om något annat. Känslor som jag inte känt för en kvinna förut, känslor jag aldrig skänkt en tanke och du vänder min värd upp och ner. Det jag känner är ohållbart och det försvinner inte. Det enda jag vill är att vara dig nära, samtidigt vill jag ta avstånd och vill att alla känslor ska försvinna. Kan inte förklara dig, du är så grymt attraktiv. Försöker verkligen att inte känna, inte vilja, inte längta. Kan inte se dig i ögonen längre. Vill inte att det ska vara såhär även om det också är världens häftigaste känsla! Ibland tror jag det är bäst att låta det stanna där, vid fantasi. Känslorna är för intensiva och det tär, och jag vet egentligen inte vad det handlar om.”

Raderna ovan är ett uttdrag ur alla anteckningar jag gjorde under tiden jag mådde som sämst, under den perioden då hela upptäckten av mitt lesbiska väsen var i gungning.
Hon och tusen skenande fjärilar trasade sönder heterobubblan. Det var 2009 som jag träffade henne för första gången. Minns när jag hörde hennes röst, det var något som fångade mig redan då. Toner av lugn och styrka. Svårt att förklara. Jag lade märke till henne direkt, hade en odefinierbar känsla i kroppen och när jag fick en kram av henne första gången var det som om någonting gick sönder. Förmodligen var det heterobubblan jag burit på, som kvävt mitt sanna jag. Ofrivilligt blev hon också min ledsagare ut ur heteromörkret men det vet hon nog inte om…

Jag vet, visst låter det knasigt för en kram. Men det var något med hela hennes väsen som fångade mig. Hon är en stark kvinna med pondus och den där lite irriterande ”it” faktorn. Hon syns när hon kommer in i ett rum, hon är en sådan du lägger märke till. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Sedan har vi ju hennes kropp också…och ögon…allt helt enkelt.

Jag hade i alla år jag kan minnas bakåt i tiden undvikit allt som hade med gayvärlden att göra, jag var en sådan som ifrågasatte Pride och ”alla dessa jävla flaggor”, flashandet med sin sexualitet. Jag vände bort huvudet och gormade om det dök upp någon form av lesbisk scen på tv eller i film. Men nog kan jag minnas att jag också sett mellan fingrarna.

Hursomhelst, denna kvinna. Det tog en tid innan jag förstod vad det var jag kände, nästan ett år senare föll poletten ner, det var då alla känslor samlades i ett och samma medvetande. Jag var heltänd! På riktigt megatänd på henne och det började fara omkring många sexuella tankar och det var oerhört påfrestande. Min dåvarande man, tyckte inte det var lika kul längre. Förut hade han skämtat om att jag var attraherad av henne och jag viftade bort det. Vi skojade en hel del om det och drev med mig och min…”homofobi”. Jag minns ett tillfälle när vi höll på att laga mat, det var en fredag, maj 2010, när han plötsligt sa: ”Men allvarligt, du är ju kär i henne!”
Jag minns att jag snabbt sa ”men nähäää, du vet väl vad jag tycker om sex med kvinnor!” och så rodnade jag.

Varje dag fanns hon där, fjärilar i miljontals färger, en andning jag inte kunde kontrollera när hon var nära, hon fanns där  tills jorden rämnade och allt blev svart. Fjärilarna tappade alla sina färger.

uttdrag: /…/ Jag ville inte dra dig med ner, jag ville inte ta av din energi, men du var mitt sista hopp. Jag ville inte ringa, men det fanns inget annat. Dagarna som följde fick jag uppleva en ångest som aldrig kommer att kunna förklaras i ord. Jag visste att du var borta. Känslan av att ha tappat all din respekt, att du var borta var fruktansvärd. När jag flera månader senare såg dig igen ville jag inget annat än att falla ner på knä och säga förlåt. Inte bokstavligen men bildligt. Fjärilarna var grå och kändes konstiga. Döda. Ledsna. Jag drog mig tillbaka och ville sudda ut dig. Ett tag trodde jag att frustrationen och ångesten skulle äta upp mig inifrån men jag tog mig ur det. Och jag lever.

Har inte sett henne live på tre år.Det är nog lika bra, har ni läst min historia om ”Hur jag blev lesbisk” så förstår ni nog. Hon får både min integritet och jorden att rämna. Idag är det inte på samma sätt som då, men det är något med henne ändå som får mig att dra efter andan. Skulle jag träffa henne skulle jag nog få samma reaktion från kroppen. Svårt att hitta ord, bli meganervös, benen skulle bli geleaktiga, alla klyschor som finns skulle kroppen bli. Hon vet, eller visste då i alla fall vad jag kände, inte allt men mycket och jag fattar inte än idag att jag sa det…skulle gärna ta tillbaka en hel del, men å andra sidan hade jag nog inte vart där jag är idag.

Hela historien kommer nog alltid att påverka mig, självklart. Och jag har lärt mig hantera det genom KBT och psykodynamisk terapi. Jag önskar många gånger att det inte var just hon som blev den kvinnan, samtidigt är jag tacksam för det…eller hur jag nu ska uttrycka det. Jag har burit och tänkt många ”tänk om” men att älta en massa ”tänk om” gör ingen nytta.

Det heter MOVE ON. 🙂 och det har jag gjort för längesedan men emellanåt så blir jag påmind och det vore ju konstigt om jag inte påverkats av allt det här. Eller hur?!

Jag lever, jag är fri, jag är lycklig. Jag längtar, jag ser fram emot livet.

Det är läskigt och häftigt.

Annonser

3 thoughts on “Hon och tusen skenande fjärilar

  1. Jag förstår inte varför men dina ord kryper sig in i mig och stannar där. Du skriver utlämnande och vackert. Hur får man tag i din mailadress om man vill nå dig utan att resten av världen är inbjuden i konversationen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s