Hur jag blev lesbisk

Jo det var en dag i juni,…..


Frågan om hur jag visste att jag var/blev lesbisk har jag fått ett par gånger. Det råder delade meningar om man är eller blev eller både och. Många av mina homo och bisexuella vänner tycker den frågan är jobbig och stör sig på den, men jag tycker den är ganska befriande att svara på. Utifrån hur jag själv varit innan så förstår jag ändå nyfikenheten….och för den som vill veta kommer min historia här…(något förkortad)

”Det var ett tillfälle jag minns speciellt, vi satt ett gäng och käkade lunch. Det var sommar 2010, vi skojade om olika saker och jag peakade henne om en grej. Hon skrattade och lade sin ena hand på mitt lår och kramade till. En sådan gest du kan ge någon du har en bra relation med för att bekräfta personen….men inom mig löpte tusentals fjärilar amok. Jag ville lägga min hand på hennes och krama till i en ”åh vad jag vill ha dig gest”. Men gjorde såklart inte det. Förstod ju att det inte var något sådan från hennes sida…”

Hon fick miljoner fjärilar att löpa amok

Innan jag träffade henne var jag en sådan som ifrågasatte Pride, alla dessa jävla flaggor, varför alla gay skulle visa upp sig, varför si och varför så. (Extremhetero skulle jag vilja kallat mig där och då) Jag kunde inte med tanken på två kvinnor tillsammans….det fanns inte.

Innan jag träffade Henne hade jag fyra år tidigare genomgått åtta månaders cellgifts- och strålbehandling, och hade 2007 en svår förlossning med rätt tuffa komplikationer och det här var saker som jag gömde undan och försökte glömma, kanske snarare förneka. Mådde ganska dåligt men är, eller var, expert på att lägga på ett yttre skal och envis så jag levde på som vanligt. ”Shit happens” liksom.

Hur som helst, 2009 träffade jag Henne för första gången. Jag fick en kram när vi sågs och det var som om något gick sönder inombords. Hela hennes sätt att vara, hela hennes karaktär fick mig att bli alldeles svag och nervös. Det tog runt 8 månader innan jag kunde koppla ihop känslorna med attraktion och inse att jag var förälskad och attraherad. På riktigt sexuellt superattraherad. Heterojag var helt nere i denna kvinna.

Jag minns speciellt ett tillfälle när jag precis börjat förstå känslorna, eller kanske snarare precis vågat erkänna dom för mig själv, då min dåvarande man skämtade om henne när vi lagade mat. Jag satt på köksbänken, han grejade vid spisen och vi pratade om allt och inget som vi brukade, drack rödvin, Amarone närmare bestämt. Jag hade pratat om något på jobbet och om henne och uppenbarligen tillräckligt under en tid för att han skulle reagera. Han såg på mig och utbrast:
– Du måste ju vara förälskad i henne?! Allvarligt så mycket som du pratar om henne,….är du kär i henne?

Jag vände bort ansiktet, rodnade och tog världens största klunk vin innan jag svarade, i ett försök att låta övertygande, ”Nehej – men euh du vet väl vad jag tycker om sådant…nä, fy, hon är bara…cool,…eller ok, jag skulle kunna kyssa henne….kanske.

Han tittade på mig och skrattade, ett sådant där ”yea right” skratt.
– Men du det funkar inte så, antingen är man attraherad eller inte och då gäller allt.

Och gissa om jag kände. Det vibrerade i hela kroppen, bubblade. Jag rodnade igen och försökte dölja det. Hon började mer och mer finnas i mina tankar och det började bli mer och mer sexuellt. Hur jag tittade på henne förändrades.

När det första sexuella suget kom

Ett av mina starkaste minnen är när jag för första gången kände ett sådant där sexuellt sug i kroppen för henne. Efter det hade jag svårt att inte klä av henne med blicken, började få svårt att hålla ögonkontakt, alla klassiska förälskelsegrejer. Studerade varenda del av hennes kropp, funderade på hur hennes hud kändes, hennes läppar…
Det började bli påfrestande, jag ville inget annat än att vara nära och sökte alla möjligheter som öppnades för att få en pratstund. (Gissa om jag skäms över det idag)

Sommaren 2010 växte sig alla känslor starkare, jag försökte mota bort det på alla tänkbara vis men det gick inte och jag gick ner mer och mer i en depression. Det var för mycket och för förvirrande. Jag brottades med landstinget om min förlossningsskada som drivit mig långt ner, hade aldrig bearbetat cancern på något vis, vantrivdes med min kropp, mådde allmänt dåligt och hon blev droppen!
Jag började tokjobba, jobbade jämt, satt uppe på nätterna, det var helt galet. Jag var påväg att bli uppäten inifrån och i december 2010 blev jag sjukskriven. Allt var svart. Minns att jag sminkade mig i glada färger, såhär i efterhand var mitt agerande så tydligt att jag ville lägga på en ”tjoho vad jag mår bra mask.”

Under hösten 2010 hände det flera gånger jag inte minns hur jag kom hem. Först tunnelbana, sedan 50 minuter tåg och 20 minuter promenad hem. Helt plötsligt stod jag bara utanför dörren. Ett par gånger stod jag och vägde på perrongkanten.

Hon blev väldigt inblandad i mitt liv eftersom jag pratade mycket med henne, såg tillfällen att ge henne en blomma, någon flaska vin…såhär i efterhand skäms jag något fruktansvärt. Fast jag är en sådan person som kan ge en annan människa en ”present” spontant oavsett hur väl jag känner personen,….sådan sort bara. Men här blev det inget bra. Hon förstod ju inte att det var hon som räddade mitt liv. Jag började skriva brev, minns att jag vid två eller tre tillfällen skrev vad jag tyckte om henne. Inte att jag var tokkär och ville göra alla tänkbara saker med henne, men att hon var attraktiv, sexig….ännu mer pinsamt att minnas idag. High five på den liksom. 😉

Vi hade en bra kontakt då men samtidigt var hon i den positionen på ett sätt tvungen. En av mina närmre vänner som också ytligt känner henne var den enda jag kunde vända mig till och diskutera dessa förvirrande känslor med, hon lyssnade, gav goda råd och försökte hjälpa mig att höja blicken. Att jag först behövde reda ut mina känslor för min man, att Hon egentligen stod för något annat.

Tågets tuta ljöd och jag backade, hade lovat henne att leva

Depressionen blev djupare och djupare, jag fick tabletter i november 2010 efter ett återbesök på onkologen och därifrån skickad till psykolog. I januari 2011 åkte jag med min vän på en landskamp  i Göteborg som var lite jobbrelaterad. Var fortfarande sjukskriven och hade panik över min tappade kontroll, hade stora projekt på jobbet som jag var livrädd att bli av med. Göteborgsutflykten utlöste det sista hos mig. På vägen hem bytte jag tåg i Södertälje. Var helt bäcksvart. Stod längst bort på perrongen och såg på skylten att det skulle komma ett förbipasserande tåg. Släppte väskan på marken och tänkte hoppa.
Men när jag står där ser jag min dotter framför mig, ser henne växa upp utan mig, att jag kanske fastnar i ett mellanland och kan se henne hela tiden. Sekundsnabba tankar. Sedan mindes jag att jag orden till Henne att söka hjälp. Jag lovade henne vid två tillfällen att om jag någonsin kände så, att det inte fanns någon annan utväg, så skulle jag ringa psykakuten.
Hon visste att jag håller mina löften och inte skulle svika henne.
Hör tågets brutala tuta och ser ljuset i ögonvrån, sekunderna innan det skenar förbi backar jag undan.

Det svider när tröjärmen suger åt sig blodet…

Därefter är dagarna i en dimma. Jag ringer henne dagen efter Idrottsgalan. Hon blev min enda utväg. Jag klarade inte av att släppa taget inför min dåvarande man. Han var bortrest, syrran sov hos mig. Jag gick jag in i badrummet med en stor Hackmankniv, svalde ett antal Xanor och började tokskära i högerarmen. Som man ska ”på riktigt” nerför backen, inte över vägen. Går lös på över och underarm.

Jag gör det tyst, tårarna rinner. Jag hatar mig själv, föraktar mig själv.
Under två veckor innan hade jag haft kontakt med det mobila teamet i Eskilstuna, så även någon timme innan detta hände, men jag stod på mig att jag mådde bra. Ingen fara.

Armen blöder, jag drar ner tröjärmen och känner hur den suger sig fast i såren. Räknar tyst till tio och ringer sedan Henne. Det absolut sista samtalet jag ville ringa. Frågade hur hon hade det. ”Bra svarar hon. Hur mår du egentligen, jag hör på dig att du inte mår bra?!”
Jag börjar gråta, hon får reda på att syrran är hemma och ber att få prata med henne. Hon ordnar taxi åt mig och jag körs till psykakuten. Där och då var Hon ute ur mitt liv. Jag visste det, jag kände det. Hon var borta.

Väl där har jag ett pappersskärblad i tröjfickan som jag sitter och kramar under den stund jag träffar två kvinnor från psykakuten som ska utvärdera om jag kräver inläggning. Jag visar armen, det har fastnat en massa ludd från tröjan, de frågar om jag har något i fickorna och jag lägger upp det lilla vassa bladet. Sedan minns jag promenaden i en lång gulmålad korridor med en sköterska, att någon fixade armen, tog blodprover, skor togs ifrån mig, jag gavs sömntablett och vaknade ett antal timmar senare. Utanför satt en kvinna som hållit övervakning på mig och fortsatte i två nätter.
Är inlagd två veckor men borde stannat längre. De ville ge mig ECT behandling men min exman vägrade. Jag hävdade att jag måste ut för jag behövdes hemma. Minns inte mer än att läkare M var skeptisk till att skriva ut mig så tidigt men min man lyckades väl övertala henne….minns inte helt.

Läkare M sa att hon inte träffat någon som mig på länge, som var så jävla bra på att lägga på ett skal. Att det krävdes ett tränat öga för att se igenom det.
Tiden gick, jag var sjukskriven och levde i en konstig bubbla. Var desperat över att vinna tillbaka Henne, kände en enorm skam och frustration som dragit med henne ner i min skit, tärt på hennes energi, satt henne på piedestal. Hon ignorerade mig, var ytlig och hälsade och så men visade ett tydligt avståndstagande. Mitt hjärta gick i miljoner bitar varje gång jag mötte henne.

Under tiden på psyket härjar mardrömmarna och det fortsätter en bra tid, hon är med i alla. Jag drömmer om hur hon ignorerar mig, jag letar efter henne, ångest, död,…otroligt verkliga och levande drömmar.

Det var så himla rätt, och så himla fel, men kvinnokroppen var så rätt…

Den sommaren, 2011, flippade jag. Min vän A tog med mig på Pride, min första och det var i Kungsan. Där träffar jag S som flörtar med mig, hon var attraktiv, fick reda på att jag såg mig som bisexuell och jag glömmer aldrig när jag insåg att hon faktiskt flörtade med mig. Vi satt i öltältet och hon satt bredvid. Vi är ett gäng som sitter och pratar och skrattar och plötsligt känner jag hennes hand som börjar smeka mitt ena lår. Jag stelnar till och säger att jag måste på toa. Hon vill följa med.

Av någon anledning lyckas vi få världens största bajjamajja för typ tre personer och vi går in tillsammans. Väl där säger hon: ”Allvarligt, jag måste få kyssa dig, får jag det?”

Jag viker. Jag vill även om jag vet att jag är otrogen (något jag avskyr som pesten) men jag gör det. Halva jag skriker efter att få leva ut det jag drömt om så länge, den andra skriker om mina principer och hur elak jag är mot honom.

Vi hamnar tillslut i vår gemensamma väns soffa den natten, hyfsat för onyktra på minst två flaskor bubbel för mycket så det är inget himlastormande men där bekräftades allt jag känt. Så himla rätt det var, så himla fantastisk att få ta i en annan kvinna. Hur mycket mjukare, sensuellare och sexigare det är. Brösten, formerna…huden, doften. Läpparna.
Vaknar i soffan vi somnat i, hon bakom mig. Klockan är runt 06 och jag grips av panik. Rusar upp, klär på mig och beger mig till tåget – måste hem!
Hon märker att jag inte mår bra och följer med. Ber om ursäkt att hon gjorde som hon gjorde och jag försäkrar om att jag ville allt, det är inget hon ska känna på. Hon lovar att inte prata med någon om det.
Hennes tåg kommer in och jag är kvar, väntandes på mitt. Det är tomt på perrongen, tårarna rinner där jag sitter och håller i min stora regnbågsflagga. (Flaggan har jag kvar än idag och den har varit med på Pride 2012, 2013 och 2014.)

När jag väl kommit hem två timmar senare berättar för honom, allting, alla kort på borden. Han säger först inte så mycket men säger han att han förlåter mig, självklart känner han sig ledsen men han förstår.

Därifrån började en lång resa till där jag är idag. Försöker länge intala mig att jag är bisexuell och verkligen försöka med honom, kanske vi kunde ordna någon deal…terapi,..bara vi gjorde si eller så skulle jag nog hitta den där gnistan.

Med X är det som fortsatt kallt men under början av 2012 har jag återvunnit en del av hennes förtroende. Jag bad att få prata med henne och förklarade kort allting. Minns att hon blev tyst en stund och sa sedan att hon aldrig riktigt förstod att jag mådde så pass dåligt, då hade hon inte lämnat mig.

Byt ut henne mot dig själv…

Går i terapi 2011-2012, psykodynamisk och sedan 2013 i KBT.
Under den psykodynamiska direkt efter utskrivningen berättar jag om drömmarna. Psykolog P tittar på mig med en studerande blick och säger lugnt – byt ut X mot dig själv i drömmen, vad ser du då?
Det snurrar i huvudet på mig, känns som ett förhör, men så PANG, klockrent. Det är ju jag som letar efter mig själv! Det är jag som är förvirrad och känner ångest över att jag inte vet var jag är eller vem jag är.
DET blev en stor vändning.

2013 började jag känna mer och mer att jag är lesbisk. Startade en Facebookgrupp under 2012 där jag lärde känna ett gäng brudar som vi alla träffades under Pride 2012, hela veckan hängde vi ihop och gudars vad kul vi hade, men jag kände mig utanför,…konstig. Samma år åker jag även på Gaykryssningen, också helt ur spår men jag träffar ingen mer. Under 2013 velar jag var och varannan dag, rädd för vad som ska hända, att stå själv samtidigt som jag längtade, fram och tillbaka. Under senhösten inser jag att det är kört, jag kan inte ”avgaya” mig, jag kan inte låtsas vara bisexuell. (Vi hade även provat parterapi) Så januari 2014 säger jag det. Att jag vill skiljas.

En nästan 14 år lång fantastisk relation är över. Det är en stor sorg självklart blandat med eufori och lycka över det nya. Att ha funnit mig själv, landat i mig själv som människa. Han är min enda riktiga relation så vad som väntar har jag ingen aning om men jag ska bygga min egen borg, mitt och dotterns hem. Och så småningom träffa Puman med stort P.

Jag skulle inte vilja ha något ogjort, allt hade sin mening, kanske skulle släppt taget tidigare men tiden var inte mogen då och ingen kan säga att vi inte försökt. Vi kan känna att vi försökt allt.
Gratulerar den som fångar honom så småningom, går inte att få en bättre man.

Jag är fri i själen, fri från mörker, pepp på livet, funnit många nya vänner, kommer att kunna bygga ett liv på ett annorlunda sätt.

Här är jag!

Tack alla ni som stått vid min sida och extra mycket till er som fortfarande gör.

Vad som hände med henne?
Vi har ingen kontakt, vart lite sporadiskt under åren efter 2012, men det är för att jag hittat små möjligheter, varför vet jag inte. Vet inte varför jag plågar mig så. Har velat träffa henne och det har funnits naturliga tillfällen men då har hon inte varit där och det är väl ödet. Är inte meningen att jag ska träffa henne och hon vill nog inte det heller.

Hon kommer alltid ha en speciell plats, men det har varit tufft hur hon har påverkat mig, och hur ont det kan göra med skammen jag känt, alla mardrömmar. Men det är bara att släppa och gå vidare. Det har jag också gjort men om jag påminns om händelserna så är det jobbigt. Har förlikat mig med tanken att det alltid kommer vara det, men trots allt, jag fann mig själv!

Porträtterade mardrömmar. Har många olika bilder…här är ett litet urval.

4 thoughts on “Hur jag blev lesbisk

  1. Pingback: Min historia, hur blev jag lesbisk? | THE LESBIAN TIGER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s